Orden "Jag älskar dig"

-Det tog mig hårt, sa han, att du aldrig sa: "Jag älskar dig".

Jag fylls av sorg innan jag svarar:
-Men du visste ju varför? Jag förklarade, flera gånger, trodde du förstod.
Såg du inte att jag visade min kärlek genom det jag gjorde för dig, 
genom det jag sa, genom min vänliga blick?
Varje dag visade jag att jag älskade dig, på alla andra sätt,
utom just med dom orden.
Jag kan inte säga något som jag inte säkert vet vad det betyder.

- - - 

Jag menar; vilket fyllo som helst kan säga till sitt barn "Jag älskar dig"
och samtidigt bete sig som ett svin. (Förlåt svinen, jag menar förstås 
att bete sig sig väldigt illa).
Sitta där, ångande och utan styrsel, tillsammans med sin drog.
Skratta högt och snacka om sig själv och det som råkar falla in.
Vad ska barnet tro, där det tittar på, hungrigt, fruset och otröstat.

Det är inte kärlek.

- - -

Den som älskar
-frågar vad du vill.
Ser vad du behöver,
gör dig inte illa.
Den som älskar
-lyssnar och speglar dig.
Låter dig lyfta, på dina egna vingar
och fångar dig när du faller.

   

 

foto: Pavla  Korostenski Rundberg

Gud som orkar och har kär

Jag ligger här och tänker på
när jag var barn, jag tog sats, sprang och hoppade skrattande upp i famnen
på min yngsta farbror. Han log och tog emot.
Han var min stora kärlek då.
Tills jag blev för stor för att göra så. Fem, sex kanske.
Hur många barn har inte känt besvikelsen av att ha blivit för stora.

Nu är jag vuxen. Övervuxen rent av. Min kropp och mitt jag kommer allt längre ifrån varandra
men när jag känner mig liten och ledsen vill mitt jag fortfarande hoppa upp i en famn.

Du är den Gud som är större
än hela universum
som bryr sig om en liten sparv
eller näbbmus.
Den Gud som gläds åt att jag tänker själv
och känner och skapar.
Den Gud som alltid funnits och aldrig försvinner
den Gud som älskar relationer
älskar
samarbete och mångfald.
Längre in och högre upp
du bjuder in och öppnar dimensioner.

Det lillas Gud
och det storas Gud
det omvändas Gud!

I ditt rike kan den fattigaste, mest eländige stackare, samtidigt vara
kung eller drottning, strålande vacker.
Du vet vilka dom är.

Du är helig och fruktansvärd
samtidigt hjälpare, tröstare, människa, ande, Kristus
och den Absoluta grunden.
Obegriplig, samtidigt trygg
värmande, mättande
trofast.

Levande vatten
som i sagorna jag läste, fast mycket bättre.


Jag säger: "Gud, jag blir aldrig för gammal eller för tung för dig
det är den Guden jag vill bli upplyft av
den Guden jag vill låta mig bäras av."

Och du svarar:...... " Kom!"..........

foto: Pavla Korostenski Rundberg

C.S. Lewis

Gång på gång häpnar jag av C. S. Lewis briljanta logiska tankegångar kring Gud och den kristna tron.
 (Vid de tillfällen min ME-tröga hjärna klarar av att hänga med vill säga.)

Och jag blir så glad, ja faktiskt överlycklig av hans fantastiskt träffsäkra insikter och formuleringar som helst förstås bör läsas i sitt sammanhang.

Den här till exempel:

"Om vi helt förstod VAD Gud är så skulle vi förstå att det vi inte behöver undra över är OM han är.

Det har alltid varit omöjligt att han inte skulle finnas. Han är den obegripliga kärnan av all

existens, 

det som helt enkelt ÄR helt och hållet, själva källan till verkligheten"

Citerat från boken "Mirakel - Är det övernaturliga naturligt?" av C. S. Lewis

WOW säger jag bara! 

(Var snälla och haka inte upp er på användningen av ordet "han" - Gud har inget kön )

foto: Pavla Korostensli Rundberg

Ett konstigt jubileum - del 1

Egentligen heter det väl ”årsdag” när det handlar om något jobbigt. Men vem vill läsa en text som har rubriken ”En tråkig årsdag”? Inte jag.
Årsdagen som är så tråkig, handlar om sjukdomen jag lever med. Den som hindrar mig från att arbeta, studera eller resa. Eller upprätthålla vänskapsrelationer. Jag kan inte heller äta ute, gå i affärer, träna, dansa eller vandra i skogen. Jag kan egentligen inte göra speciellt mycket alls.  Energin räcker inte till. Och om jag ändå försöker och med hjälp av ett rejält adrenalinpåslag, så blir jag bara ännu sjukare. Vilket inte rekommenderas eftersom det finns risk för att försämringen blir permanent. Sjukdomen som för närvarande heter ME (myalgisk encephalomyelit) beskrivs idag som en av de mest funktionsnedsättande sjukdomar som finns, jämförbart med cancer och svåra hjärt- och lungsjukdomar. Vid manifestationer på ME-dagen 12 maj brukar varje ME-sjuk person som inte själv orkar vara med representeras av ett par tomma skor, vilket är en utmärkt symbol. Mina skor håller nämligen väldigt länge numera, eftersom jag använder dom så lite.

Jag blev sjuk när jag läste på läkarlinjen för tjugosju år sedan. 1992. Termin fem av elva. Patologi och sedan farmakologi. Studierna gick tungt. Egentligen hade jag hållit på i nästan tre år eftersom jag hade gått om andra terminen samtidigt som jag jobbade halvtid på sjukhuset.

Det som var speciellt med patologin var vävnadsproverna som mikroskopet projicerade på ett bord som sedan smågrupper samlades runt för att lära sig hur olika vävnader såg ut när de drabbades av sjukdom. Och så deltagandet på obduktionerna förstås.
Jag kände mig stressad och hade svårt att somna på kvällarna vilket gjorde att jag nätt och jämt kom i tid på morgnarna. Pinsamt. Den här dagen skulle dessutom skyddskläderna på och sedan gällde det att hitta till rätt sal. Senast klockan sju. Vi samlas runt den första kroppen. Den undervisande läkaren väljer ut mig till att lägga första snittet. Motvilligt gör jag som jag blir tillsagd. Jag förväntar mig att specialkniven ska gå lätt igenom, men den fastnar och kärvar. Jag trycker hårdare, skär igen och igen och förstör därmed skärpan på eggen.  Bröstbenet på kroppen som ligger på obduktionsbordet hålls nämligen ihop av ståltråd.  Mina kurskamrater tittar tyst på och handledaren säger något som jag inte kommer ihåg för att jag skäms så mycket. Om jag hade varit där en halvtimme tidigare och läst i journalerna, då hade jag varit beredd. Men det var inte obligatoriskt, bara rekommenderat och jag var ju så oerhört trött.

Om det var den dagen eller dagen efter kommer jag inte heller ihåg, bara att jag själv inte förstod att jag hade feber och inte var så frisk. Anita, min bästa vän på läkarlinjen fick ta i för att övertyga mig om att jag borde cykla hem. Då, när det kändes som om jag rörde mig i vatten och aldrig skulle komma fram, insåg jag att något var fel. Sedan blev jag liggande i en influensa som studentläkaren ansåg vara särskilt elak det året. Hon informerade mig om att man kan vara trött länge efter en influensa trots att proverna visar att allt är bra. Och hon sjukskrev mig en månad. Men tröttheten gav sig inte. Den våren fyllde jag tjugosju.

Några månader senare satt jag i ett folktomt Flogsta i sommarvärmen och försökte plugga till någon av de två omtentorna, som krävdes för att jag skulle få fortsätta till termin 6 på hösten. Men min förmåga att ta in information hade helt försvunnit. Jag läste samma mening om och om igen utan att förstå orden. Jag vilade några dagar och försökte igen men det blev likadant. Inte ens det vackra landskapet på mina cykelturer genom Hågadalen och naturreservatet väster om Uppsala kunde jag ta in. Det var som om det var en tjock glasvägg mellan mig och den doftande skogen, de mjuka kullarna och fälten med gräs, spannmål, vallmo och blåklint. Mycket obehagligt.

Med förskräckelse insåg jag att det var omöjligt att klara någon tentamen och att det som var fel på mig inte skulle gå över på några månader. Det kändes chockartat att inte kunna fortsätta. Vad skulle jag göra nu, jag som hade siktat på att bli läkare ända sedan högstadiet. Och hur skulle jag få pengar? Just då klarade jag ju varken av att arbeta eller studera.
En vän tipsade om pingströrelsens folkhögskola Kaggeholm på Ekerö utanför Stockholm. Just det året hade det blivit något krångel med intagningarna vilket innebar att de tog emot min ansökan trots att sista ansökningsdatum redan passerat. Och jag kom in på bibel- och skriv linjen! Målet med studierna där var inte att lära in största möjliga mängd fakta på kort tid utan något helt annat. Det kändes ovant och väldigt skönt! Det var precis vad jag behövde. Djupdykningar i den kristna tron med utrymme för alla frågor och funderingar. Året där var en upplyftande och själsligt läkande upplevelse och jag är enormt tacksam över alla människor jag mötte där och för att jag hade just Björne Erixon som klassföreståndare. En bättre grund till en sund relation till Gud kunde jag inte få.

Med den fysiska hälsan var det sämre. Jag kunde fortfarande inte ta in det jag läste och jag hade svårt att sitta upp på lektionerna. Ju längre tid jag satt desto tröttare blev jag. Hela kroppen blev jättetung och drogs ner till golvet. Jag fick kämpa med att inte glida ner från stolen. Som tur var bodde jag på ett av elevhemmen och kunde gå och lägga mig när jag inte klarade av att hålla mig upprätt längre. Men att inte kunna vara med på allt kändes tråkigt. Fikastunderna med de hemgjorda äppelpajerna från skolans egna äppelträd till exempel. Äppelpaj som är så gott och umgås som är så trevligt.

-------------

Tjugosju år sedan. Det innebär att jag i år, 2019, har varit sjuk i exakt halva mitt liv.
Vilket verkligen inte är något att fira. Däremot jag har tänkt mycket på det, och vill uppmärksamma det, eftersom det känns som att passera någon slags gräns.
Jag föreställde mig att jag skulle bli frisk så småningom, efter några år, på sin höjd fem, kanske. Om jag tog det lugnt och hade tålamod. Men jag blev inte friskare. Tvärtom tillkom det fler och fler obehagliga symtom.
Och därför missade jag allt. Släkten. Vännerna. Födelsedagar, bröllop, begravningar.  Jag missar dem fortfarande. Jag är inte delaktig.

När jag såg serien ”Orange is the new black” kände jag att det finns stora likheter mellan att ha den här sjukdomen och att sitta i fängelse. Precis som i fängelset känns min tillvaro isolerad och enformig. Livet passerar förbi utanför och jag får inte vara med. Och jag kan inte göra något åt det. Till skillnad från i fängelset har jag mina egna kläder och kan äta vad jag vill, och jag behöver inte vara rädd för att någon ska göra illa mig eller hota mig.  Dock kan man i bättre fängelser  arbeta, studera, träna och umgås med de andra fångarna. Det kan inte jag.

Jag har tillbringat de senaste 20 åren till största delen i en lägenhet på 69,5 kvadratmeter och dess närmaste omgivningar. Inte ensam tack och lov. Jag har min man. Utan honom skulle allt vara mycket svårare. Men ändå.  Alltihopa gör mig så klart väldigt ledsen.  Det är ju inte riktigt så jag föreställer mig ett liv med kvalitet.
Precis som alla andra blir jag äldre och äldre och kanske har jag extra svårt att acceptera åldrandet just för att jag inte har kunnat göra det jag skulle vilja.  Jag har gjort för lite, sett för lite. De gånger jag lyckas göra något roligt blir jag väldigt dålig efteråt och då känns det som om jag varit på studiebesök i en verklighet som inte längre är min.

På vänstra väggen i mitt sovrum hänger en tavla som jag gjorde 1994 när jag för första gången provade akrylfärger. Utförandet är alltså inte det bästa. Motivet och hur det kom till är däremot anmärkningsvärt. Mina fina nya cowboystövlar omgivna av  höstfärgade björklöv och tättskrivna pappersblad som singlar ner. 

Jag blir ofta inspirerad när jag ligger i badkaret eller står i duschen, och det här var en sådan gång. Bäst jag stod där och mådde gott i det varma vattnet så fick jag en stark känsla av Helig Ande, av Guds ljuvliga närvaro. Så såg jag bilden och visste till och med vad som skulle stå på papperssidorna, något som Gud verkade säga till mig. Och jag skyndade mig att skriva och måla.
Nyligen slog det  mig att tavlan är en mycket passande illustration av mina långa tid med sjukdomen ME.

                                                        foto: Pavla Korostenski Rundberg

Aktionen med de tomma skorna finns online under "Millions Missing". Den som vill läsa mer om ME kan gå in på rme.nu  RME är Riksförbundet för ME-patienter och anhöriga. Läs gärna också Anne Örtegrens "Rapport från 40 kvadratmeters husarrest"som finns i boken "Trött är fel ord och i "Socialmedicinsk tidskrift nr 4, 2016. Annes ME var så svår att hon valde att ta sitt liv. Hennes avskedsbrev finns online.
Barnen i familjen som hittades död i Bjärred 9 januari 2018 hade svår ME.

15 Oktober 2018

Ibland, som idag, ligger jag i soffan.
Helst vill jag vara ute,
därför har jag öppnat balkongdörren och genom den värmer solen min hud.
Jag kan känna doften av frisk höstluft.
Armar och ben är obeskrivligt tunga
och medvetandet är grått, utan styrsel, som en sliten golvmopp.

Stunder som denna, känns det som om jag inte riktigt är människa längre.
Nära gränsen på något sätt.
Som att det är så lite krafter kvar i kroppen,
så att det bara behövs en liten knäpp på näsan
för att själen ska lossna och flyga iväg....

Och lämna kvar en hög
med proteiner.
Sjukdomen ME , som den kallas, är skyldig till detta.

foto: Pavla Korostenski Rundberg

Den sjuke vid Betesda - min tolkning

För tre år sedan var jag med i en vuxenkonfirmandgrupp i församlingshemmet tvärs över gatan. Inte för att jag behövde konfirmeras utan för att jag tycker det är så spännande med tankar och samtal om de viktiga och ofta svåra sakerna i tillvaron. Prästen hade valt att den lilla gruppen skulle använda boken ”Befrielsen - stora boken om kristen tro”. Med tanke på att boken har några år på nacken så är den riktigt bra. Men i ett kapitel mot slutet står en sak som jag reagerade kraftigt på. På sidan 318 kan man läsa följande: ”Mannen som legat sjuk vid dammen i Betesda i 38 år fick den provocerande frågan av Jesus ´Vill du bli frisk?’  Den mannen blev befriad ur det passiva livet till ny delaktighet och nytt personligt ansvar.”

Vad är det för syn på sjuka människor? Att de är passiva och inte tar ansvar? Och att det dessutom skulle vara deras största problem? Nej, det kan jag verkligen inte hålla med om.
Jag har även tidigare hört utläggningar kring den här berättelsen i Johannesevangeliets femte kapitel och de flesta har på något sätt handlat om att den sjuke kanske egentligen inte vill bli frisk. Att han till och med känner sig bekväm med att vara sjuk. Den sjuke behöver helt enkelt först inse att han måste vilja bli frisk för att det ska kunna hända något. Hör ni hur det låter? Har ni någon gång haft rejäl influensa eller riktigt ont? Vad ville ni då?... Återigen alltså en syn på sjuka människor som känns väldigt fel. Därför bestämde jag mig för att skriva ner mina egna tankar kring det här bibelstället. Tiden gick och jag tänkte en hel del och hade handskrivna utkast men inte mer. Tills jag alldeles nyligen läste ännu en förfärande tolkning i samma anda. Det gav mig den knuff jag behövde för att ta itu med att renskriva anteckningarna.

Det är Magnus Malm som på sidan 145 i sin bok ”Samtidigt” skriver: ”Allra skarpast ställs frågan när Jesus möter den kroniskt förlamade mannen vid Betesdadammen. 38 år av djupt rotad sjukdomsidentitet gör Jesu fråga lite mindre anstötlig än den först kan verka: ”Vill du bli frisk?” Här antyder Jesus att vår vilja kan fastna i ett läge vi själva inte kan ta oss ur för vi kan inte längre föreställa oss ett alternativ. Om jag inte är sjuk, vem är jag då? Säkrast att stanna kvar. Så förlamad är mannens vilja och inte bara hans kropp, att Jesus bryter igenom spärrarna när han märker att mannen inte ens kan formulera ett klart ja som svar. ´Stig upp ta din bädd och gå´.
Magnus Malm förmedlar i vanliga fall mängder av visheter och klarsynta insikter. Därför blir jag ännu mer förbluffad att han gör samma misstag som de flesta andra när det handlar om den sjuke vid Betesdadammen.  Dessutom undrar jag varför han antar att mannen är förlamad – det kan jag inte se att det står något om i bibeltexten.

Jag försöker föreställa mig hur det såg ut vid Betesdadammen. Det finns bilder av utgrävningar men jag får ändå ingen klar bild. Är det som ett utomhusbad? Vilket håll kommer vattnet ifrån? Hur ser pelargångarna ut och hur stor är platsen egentligen? Ganska stor, tror jag eftersom ”en mängd sjuka, blinda, lama och lytta” låg runtomkring bassängen och i pelargångarna. Enligt ett tillägg i grundtexten väntade de på att vatt­net skul­le kom­ma i rörel­se. ”Ty en äng­el från Her­ren steg då och då ner i bassäng­en och rörde upp vatt­net, och den förs­te som steg i vatt­net se­dan det ha­de rörts upp blev frisk, vil­ken sjuk­dom han än ha­de.” Att vattnet rörde sig kan förklaras med att det hade en källa med periodiskt flöde. Varför någon skulle bli frisk av det ter sig obegripligt för oss men för dem som låg där var det en fullt realistisk chans till läkedom.

Jag funderar på vilken sjukdom mannen lider av. På Jesu fråga svarar han: ” ”Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig.”
 Alltså kan han förflytta sig själv, men inte särskilt fort. Kanske har han väldigt ont, kanske på grund av någon reumatisk sjukdom. Kanske är hans leder förvridna och nästan omöjliga att stödja på. Eller så har han MS eller Parkinson och problem med balansen och musklerna. Möjligheterna är flera. Mannen hade överlevt med sjukdomen så länge som 38 år. Detta i en tid då det inte var ovanligt att barn och unga människor dog, eftersom de flesta sjukdomar inte gick att bota eller ens lindra.

Jag tänker mig att han blivit sjuk som barn eller som ung vuxen. I andra texter om sjuka som Jesus helar står det tex ”han var blind från födelsen” inget sådant står här, så jag antar att den här mannen en gång har varit frisk.

Jag tror också att han reagerade som dom flesta när de drabbas av svår kronisk sjukdom. Det blir en krisreaktion. Han får en chock. Han kanske tänker ”Det här kan inte vara sant, sånt drabbar inte mig. Det går säkert över snart, i morgon när jag vaknar mår jag bättre”. Men sjukdomen ger sig inte. Han blir arg, ledsen, förtvivlad. Under lång tid söker efter olika sätt att bli botad. Ungefär som kvinnan som rörde vid Jesu mantel. Hon som hade haft blödningar i tolv år och gjort av med allt hon ägde på olika läkare, men inte blivit bättre utan snarare sämre. Kanske sjunker han ner i depression och bitterhet. För att till slut motvilligt och långsamt anpassa sig till att leva med sjukdomen och de begränsningar som den medför.

När han blev sjuk var det ju inte bara sin hälsa han förlorade, han förlorade sitt liv. Som det står i hjärnfondens annons: ”När hjärnan krånglar, krånglar hela livet”.
Det går inte längre att arbeta på fälten eller i fiskebåten. Han kan inte vara med och dansa på skördefesten, inte gå dit han vill, när han vill, inte bygga hus, inte bilda familj… Här finns ingen försäkringskassa eller socialkontor. Ingen sjukpenning eller sjukbidrag. Jag undrar om hans syskon och syskonbarn turades om med att hämta honom på kvällen och erbjuda mat och husrum. Om han hade några släktingar. För han låg väl inte där dygnet runt? Eller? Och jag kan inte för ögonblick tro att han känner sig bekväm med att vara beroende av andra. Förmodligen fantiserade han en hel del, särskilt i början av sin sjukdom, om hur det skulle vara att kunna göra allt det där han kunde förut. Hur skönt det skulle kännas att spänna alla muskler, ta i med hela kroppen, känna sig delaktig, stark och glad. Men med tiden tänker han allt mindre på det för det gör honom bara bedrövad. Många gånger har sjukdomen och smärtan plågat honom så mycket att han känt att han inte orkar mer.

Samtidigt, trots att han mycket väl vet att det inte finns någon bot för det som han lider av,
finns det lilla hoppet där; kanske, kanske, kan sjukdomen försvinna på samma oväntade sätt som den kom.

Det är därför han befinner sig vid badet i Betesda.

Läs igen vad han svarar på Jesu fråga: ”När vattnet börjar svalla har jag ingen som hjälper mig ner och medan jag försöker hinner någon annan före”
Det är definitivt inget fel på den här mannens vilja.
Varje gång vattnet rör sig, tävlar han med de andra sjuka om att komma först dit.
Men han är alltid för långsam.

Så kommer Jesus förbi.
I de flesta fallen är det de sjuka som söker upp Jesus och försöker röra vid honom eller ber honom om hjälp, om ett helande. Det är ingen tvekan om vad de vill, Jesus behöver inte fråga. Men i det här fallet är det Jesus som kommer till den sjuke mannen och småpratar med honom.
Därför kan det vara väldigt rimligt att fråga den sjuke: ”Vill du att jag gör det här med dig, med din kropp?” En del anser att det är därför han frågar. Att Jesus frågar av respekt, Han vill ha den få den sjukes tillåtelse, medgivande till att göra ett helandeunder med honom.

Men det kan också finnas en djupare dimension. Som det framgår av andra ställen i NT så vet ofta Jesus saker i förväg om människorna han träffar. Men han frågar eller uttalar dem i alla fall.

Alltså frågar han ”Vill du bli frisk?”

Och vad den sjuke säger med sitt svar, förutom det vi ser skrivet,  är faktiskt detta:
”Vad jag vill har ingen betydelse”

… eller med andra ord: ”Trots att jag anstränger mig så mycket jag förmår så kan jag inte påverka min situation. Att jag vill, räcker inte till”.

(Så är det fortfarande för många människor i hela världen, inte bara de sjuka. Enbart vad de vill eller inte vill, kan inte ändra det som händer dem. Det är därför vi behöver varandra och det är därför vi behöver Jesus.)

Den sjuke vet inte vem Jesus är så han förväntar sig inget helande från Jesus. För honom är Jesus bara en förbipasserande främling som verkar lite intresserad. Kanske tillräckligt intresserad för att stanna en stund och erbjuda hjälp nästa gång det är dags att ta sig ner till vattnet.

Samtidigt som främlingen säger åt honom att ta sin bädd och gå, känner han att det händer något. Han tänker precis öppna munnen och ifrågasätta uppmaningen, när en våg av behaglig värme och upprymdhet fyller honom. Han reser sig försiktigt upp och börjar rulla ihop sitt liggunderlag och märker att det går bra. Utan att tänka på vad det är för dag, utan att tänka på vem mannen kan ha varit, provar han att gå. Det går också bra, jättebra faktiskt… Det han har varit med om är överväldigande. Han har fullt upp med att känna efter hur det är att röra sig utan smärta och full av kraft.  Han småspringer i riktning mot templet och det känns som att han svävar.

3 - Smaken av gula plommon

När jag var fyra år hade vi precis anlänt till Sverige. Året var 1969. Min födelsestad České Budějovicelåg då i Tjeckoslovakien som var en av Öststaterna bakom järnridån där Sovjetunionen bestämde. 

Det var pappas bror som kom till Säffle först. På universitetet där han läste blev sistaårsstudenterna erbjudna sommarpraktik utomlands,  huvudsakligen i Västeuropa där man kunde passa på att öva sin franska tyska eller engelska. Men när det blev hans tur att välja fanns det bara platser kvar I Finland och i Sverige. Han tog den I Sverige , på pappersfabriken Billerud i Säffle.  Och när praktiken var över beslutade sig för att stanna. Hans lärare, professorn försökte övertala honom att komma tillbaka. Hans mamma, alltså min farmor, fick till och med åka till Sverige för att träffa honom och försöka få honom att komma tillbaka. Men inget hjälpte, istället gjorde hans två bröder likadant. Farmor och farfar var förtvivlade. Alla deras tre barn och dessutom det första barnbarnet var med ens borta ur deras liv och ingen visste när eller om de överhuvudtaget skulle få träffas igen.

Alla bröderna med respektive bodde  i  tur och ordning i en av Billeruds tvårummare för anställda. Under en kort period var det fyra vuxna som bodde där samtidigt. När alla var samlade var det fler. Det har fastnat hårdast i mitt minne. Jag tyckte det var jätteroligt med alla som kunde leka med mig och läsa för mig. Bäst var när yngsta farbrorn stod på alla fyra och lekte häst. Jag fick åka på hans rygg, svänga med låtsasridspöet och ropa ”hyjé!”.  Men det dröjde inte länge förrän bara mamma och pappa och jag kvar. De andra hade flyttat till andra jobb och utbildningar i större städer. Huslängan med faluröda tvåvåningshus med vita knutar låg alldeles intill fabriken med bara ett högt stängsel emellan. Det var taggtråd längst upp.
Strax intill stod en stor förrådsbod där folk hade ställt lådor med gamla saker, vackra glas och lampor. Där fick jag inte vara men jag smög in när jag trodde att ingen såg. Trätrappan lutade förfallet och knirrade högt när jag klev i den. Dammet svävade i solstrålarna och jag kikade ner i lådorna. Det var jättespännande. Där fanns också ett äppelträd, lagom högt för mig att klättra i och äta jättesura äppelkart. Det fick jag egentligen inte heller göra. I en träställning satte pappa upp en gunga åt mig. Sitsen var gjord av två vita plaströr, som var så lätta att det inte gjorde ont om man råkade få dem på sig. På andra sidan gatan låg en park med fantastiska kastanjeträd, silvergranar och vitsippor. Där tyckte jag också om att leka, men gungorna där var det konkurrens om.

När både mamma och pappa jobbade fick jag sova ensam i deras säng och titta på hur det lyste i fabriksfönstren på andra sidan stängslet. Om jag tände lyset i sovrummet skulle mamma och pappa se och komma hem. Så löd överenskommelsen. Men jag fick bara tända om det var jätteviktigt. Annars skulle de vara tvungna att springa från jobbet i onödan. Jag brukade spänt prova om jag nådde upp till ljusknappen, rädd att tända av misstag. Om jag gjorde det skulle mamma och pappa bli jättearga. Jag längtade till farmors och farfars hus
Jag ville springa uppför trappan och in rummet där det stod ett bord med slingrande och stora växter runt en riktig trädstam. Jag ville spela på pianot, och jag ville träffa marionettdockan ”Kasparek”  som bodde på vinden. Han kom ner ibland för att prata med mig. När jag låg febrig och sjuk på övervåningen i den stora sängen med prassliga vita lakan, förklarade han för mig med sin sagostämma, att jag måste ta medicinen och äta upp min soppa om jag ville bli frisk fort. När jag blundar så kan jag fortfarande framkalla minnet av hur levande han kändes där han satt i min hand och dinglade med sina svala keramikfötter.

En viss tröst var det nog att få komma till Folke och Elsa och deras gård. Folke arbetade också på pappersfabriken men egentligen var han bonde. På gården fanns en ladugård med fyra eller fem kossor. Varje kossa hade sitt namn skrivet på en tavla som hängde ovanför båset där kossan stod. Så fanns det ett hönshus där det luktade illa och fjädrarna yrde så luften blev tjock, men att följa med och samla ägg ville jag alltid göra. Och det fanns grisar och katter och bin. Och ett enormt hallonsnår ”För att hallon är så gott”, sa Folke och fortsatte med att berätta att hans bin var snälla bara man var försiktig med dom. Men skulle man ändå råka bli stungen så fick man bort gadden genom att stryka snett över sticket med en väldigt vass knivsegg. Och han visade hur. 

Så fanns där ett litet plommonträd. De gula frukterna växte lågt, jag kunde plocka dem själv. Ett enda av det tunga plommonen fyllde hela min hand. Solen lyste, gräset var jättegrönt och jag hade aldrig ätit gula plommon förut. ”Smaka!” sa någon vänligt. Jag tog ett försiktigt bett och slukade sedan resten, nästans så att jag svalde kärnan också av bara farten. Det var det godaste jag ätit. Saftigt och kladdigt, syrligt och sött på samma gång, det smälte i munnen, så överväldigande och ljuvligt!  Jag plockade frukt efter frukt och smaken fyllde inte bara munnen utan hela mig. Den upplevelsen är sedan dess en del av mig och går inte att ta bort. Såvida jag inte tappar minnet förstås. 

Likadant är det med min förvissning om att Gud finns. Fram till ungefär tjugo års ålder trodde jag inte på Gud alls. För hur kan man tro på något man inte kan se eller höra? Det kunde jag inte. Så hände något. Jag gick från att vara ateist, till att på ett ögonblick vara helt övertygad om Guds existens. När den upplevelsen sköljde över mig, var den lika stark och verklig som smaken av de gula plommonen i Elsas och Folkes trädgård. Och jag tror att inte ens en minnesförlust skulle kunna ta bort den. Hur det gick till tänkte jag berätta en annan gång.

                                                            foto: Kristofer de Korostenski