när jag var barn, jag tog sats, sprang och hoppade skrattande upp i famnen
på min yngsta farbror. Han log och tog emot.
Han var min stora kärlek då.
Tills jag blev för stor för att göra så. Fem, sex kanske.
Hur många barn har inte känt besvikelsen av att ha blivit för stora.
Nu är jag vuxen. Övervuxen rent av. Min kropp och mitt jag kommer allt längre ifrån varandra
men när jag känner mig liten och ledsen vill mitt jag fortfarande hoppa upp i en famn.
Du är den Gud som är större
än hela universum
som bryr sig om en liten sparv
eller näbbmus.
Den Gud som gläds åt att jag tänker själv
och känner och skapar.
Den Gud som alltid funnits och aldrig försvinner
den Gud som älskar relationer
älskar
samarbete och mångfald.
Längre in och högre upp
du bjuder in och öppnar dimensioner.
Det lillas Gud
och det storas Gud
det omvändas Gud!
I ditt rike kan den fattigaste, mest eländige stackare, samtidigt vara
kung eller drottning, strålande vacker.
Du vet vilka dom är.
Du är helig och fruktansvärd
samtidigt hjälpare, tröstare, människa, ande, Kristus
och den Absoluta grunden.
Obegriplig, samtidigt trygg
värmande, mättande
trofast.
Levande vatten
som i sagorna jag läste, fast mycket bättre.
Jag säger: "Gud, jag blir aldrig för gammal eller för tung för dig
det är den Guden jag vill bli upplyft av
den Guden jag vill låta mig bäras av."
Och du svarar:...... " Kom!"..........
foto: Pavla Korostenski Rundberg
