Nu är jag här.
På min nya plats på jorden.
Vid Västra havet, där sandhöjderna bildar stup mot
stranden och backsvalorna bor.
I södern, där allt som växer blir större och frodigare än
där jag kom ifrån.
Så vackert!
---
När jag åker buss ser jag det gamla vattentornet.
Det är som slott från en Disneysaga,
bara prinsessan med den långa flätan fattas!
Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle hamna på denna underbara plats som var helt okänd för mig!
När jag ser mig omkring och inser att jag faktiskt bor
här - får jag lyckokänslor!
Så starka att gråten kommer. Glädjetårar.
Också när jag hör skånskan.
Jag har gått från att, förut, bara ha svårt att förstå,
till att nu, när jag hör den, känna mig lycklig!
---
En lång och svår tid har det varit. Innan det hände
Det kändes omöjligt.
Omöjligt att en förändring till det bättre skulle ske.
Men nu är jag här.
---
Där jag kom ifrån var det också vackert, det var inte platsen som var hemsk.
Det var sjukdomen som var hemsk. Och bristen på förståelse
och den rätta hjälpen.
Fattigdomen.
Jag satt fast.
ME/CFS höll mig i fängelse och plågade min kropp och
hjärna.
Tvingade mig att bara stå ut, dag efter dag, ibland minut
för minut när det var outhärdligt.
För det fanns inget annat sätt än att stå ut. Försöka
överleva.
Medan livet passerade förbi.
Det var det allra värsta. Att vara utanför själva livet.
Att inte kunna delta.
Trettio är lång tid.
Utan ljusglimtarna, utan oaserna, utan dem som försökte
hjälpa och lindra hade det aldrig gått.
---
Sedan hände något som är obegripligt och fantastiskt.
Jag fick hjälp. Den för länge sedan utlovade nyckeln, låste upp så att dörren kunde öppnas. Och
dörren öppnades – först kom
en ljuvlig befrielse från något som tyngt mig och hindrat mig ända sedan jag
var barn. Sedan blev det storm – och sedan, välsignelse, precis som det
var sagt!
Jag blev bättre. Jag fick kraft. Tillräckligt för att följa vägvisaren.
Gud pekade just hit,
tydligt, stadigt, med båda händerna som en flygvärdinna.
Som en flygvärdinna vid säkerhetsgenomgången: ”Här är vägen
till liv!”
---
Jag är här.
På min nya plats på jorden - så väl uttryckt av en vän.
Jag
är oändligt tacksam.
Tack till er - var och en som bidragit med sin
medmänsklighet och sin hjälp!
Tack till alla som gjorde det möjligt. Tack!
---
Jag saknar många välbekanta ansikten som jag tänker på
med ömhet,
jag saknar tallarna, mossan och blåbärsriset,
skogsjöarna och det goda vattnet från rullstensåsen.
Och jag kommer att sakna den gnistrande snön på vintern.
Men det är här jag vill vara - nära stranden vid Västra
havet
Nära höjderna där backsvalorna bor.
Jag är här nu.
