Ibland, som idag, ligger jag i soffan.
Helst vill jag vara ute,
därför har jag öppnat balkongdörren och genom den värmer solen min hud.
Jag kan känna doften av frisk höstluft.
Armar och ben är obeskrivligt tunga
och medvetandet är grått, utan styrsel, som en sliten golvmopp.
Stunder som denna, känns det som om jag inte riktigt är människa längre.
Nära gränsen på något sätt.
Som att det är så lite krafter kvar i kroppen,
så att det bara behövs en liten knäpp på näsan
för att själen ska lossna och flyga iväg....
Och lämna kvar en hög
med proteiner.
Sjukdomen ME , som den kallas, är skyldig till detta.
foto: Pavla Korostenski Rundberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar