När jag var fyra år hade vi
precis anlänt till Sverige. Året var 1969. Min födelsestad České Budějovicelåg
då i Tjeckoslovakien som var en av Öststaterna bakom järnridån där
Sovjetunionen bestämde.
Det var pappas bror som kom till Säffle först. På universitetet där han läste
blev sistaårsstudenterna erbjudna sommarpraktik utomlands, huvudsakligen i Västeuropa där man kunde passa på att öva sin franska tyska eller engelska. Men när
det blev hans tur att välja fanns det bara platser kvar I Finland och i Sverige. Han tog den I Sverige , på pappersfabriken
Billerud i Säffle. Och när
praktiken var över beslutade sig för att stanna. Hans lärare, professorn försökte
övertala honom att komma tillbaka. Hans mamma, alltså min farmor, fick till och
med åka till Sverige för att träffa honom och försöka få honom att komma
tillbaka. Men inget hjälpte, istället gjorde hans två bröder likadant. Farmor
och farfar var förtvivlade. Alla deras tre barn och dessutom det första
barnbarnet var med ens borta ur deras liv och ingen visste när eller om de
överhuvudtaget skulle få träffas igen.
Alla bröderna med respektive bodde i tur och ordning i en av Billeruds tvårummare för anställda. Under en kort period var det fyra vuxna som bodde där samtidigt. När alla var samlade var det fler. Det har fastnat hårdast i mitt minne. Jag tyckte det var jätteroligt med alla som kunde leka med mig och läsa för mig. Bäst var när yngsta
farbrorn stod på alla fyra och lekte häst. Jag fick åka på hans rygg, svänga
med låtsasridspöet och ropa ”hyjé!”. Men
det dröjde inte länge förrän bara mamma och pappa och jag kvar. De andra hade
flyttat till andra jobb och utbildningar i större städer. Huslängan med
faluröda tvåvåningshus med vita knutar låg alldeles intill fabriken med bara
ett högt stängsel emellan. Det var taggtråd längst upp.
Strax intill stod en stor förrådsbod där folk hade ställt lådor med gamla
saker, vackra glas och lampor. Där fick jag inte vara men jag smög in när jag
trodde att ingen såg. Trätrappan lutade förfallet och knirrade högt när jag
klev i den. Dammet svävade i solstrålarna och jag kikade ner i lådorna. Det var
jättespännande. Där fanns också ett äppelträd, lagom högt för mig att klättra i
och äta jättesura äppelkart. Det fick jag egentligen inte heller göra. I en
träställning satte pappa upp en gunga åt mig. Sitsen var gjord av två vita plaströr,
som var så lätta att det inte gjorde ont om man råkade få dem på sig. På andra
sidan gatan låg en park med fantastiska kastanjeträd, silvergranar och
vitsippor. Där tyckte jag också om att leka, men gungorna där var det konkurrens
om.
När både mamma och pappa jobbade
fick jag sova ensam i deras säng och titta på hur det lyste i fabriksfönstren
på andra sidan stängslet. Om jag tände lyset i sovrummet skulle mamma och pappa
se och komma hem. Så löd överenskommelsen. Men jag fick bara tända om det var
jätteviktigt. Annars skulle de vara tvungna att springa från jobbet i onödan.
Jag brukade spänt prova om jag nådde upp till ljusknappen, rädd att tända av
misstag. Om jag gjorde det skulle mamma och pappa bli jättearga. Jag längtade till
farmors och farfars hus
Jag ville springa uppför trappan och in rummet där det stod ett bord med slingrande
och stora växter runt en riktig trädstam. Jag ville spela på pianot, och jag
ville träffa marionettdockan ”Kasparek”
som bodde på vinden. Han kom ner ibland för att prata med mig. När jag
låg febrig och sjuk på övervåningen i den stora sängen med prassliga vita lakan,
förklarade han för mig med sin sagostämma, att jag måste ta medicinen och äta
upp min soppa om jag ville bli frisk fort. När jag blundar så kan jag
fortfarande framkalla minnet av hur levande han kändes där han satt i min hand
och dinglade med sina svala keramikfötter.
En viss tröst var det nog att få
komma till Folke och Elsa och deras gård. Folke arbetade också på
pappersfabriken men egentligen var han bonde. På gården fanns en ladugård med
fyra eller fem kossor. Varje kossa hade sitt namn skrivet på en tavla som
hängde ovanför båset där kossan stod. Så fanns det ett hönshus där det luktade
illa och fjädrarna yrde så luften blev tjock, men att följa med och samla ägg
ville jag alltid göra. Och det fanns grisar och katter och bin. Och ett enormt
hallonsnår ”För att hallon är så gott”, sa Folke och fortsatte med att berätta
att hans bin var snälla bara man var försiktig med dom. Men skulle man ändå
råka bli stungen så fick man bort gadden genom att stryka snett över sticket
med en väldigt vass knivsegg. Och han visade hur.
Så fanns där ett litet
plommonträd. De gula frukterna växte lågt, jag kunde plocka dem själv. Ett
enda av det tunga plommonen fyllde hela min hand. Solen lyste, gräset var jättegrönt och jag hade aldrig ätit gula plommon förut. ”Smaka!” sa någon vänligt. Jag
tog ett försiktigt bett och slukade sedan resten, nästans så att jag svalde
kärnan också av bara farten. Det var det godaste jag ätit. Saftigt och
kladdigt, syrligt och sött på samma gång, det smälte i munnen, så överväldigande och
ljuvligt! Jag plockade frukt efter frukt
och smaken fyllde inte bara munnen utan hela mig. Den upplevelsen är sedan dess
en del av mig och går inte att ta bort. Såvida jag inte tappar minnet förstås.
Likadant är det med min
förvissning om att Gud finns. Fram till ungefär tjugo års ålder trodde jag inte
på Gud alls. För hur kan man tro på något man inte kan se eller höra? Det kunde
jag inte. Så hände något. Jag gick från att vara ateist, till att på ett
ögonblick vara helt övertygad om Guds existens. När den upplevelsen sköljde
över mig, var den lika stark och verklig som smaken av de gula plommonen i
Elsas och Folkes trädgård. Och jag tror att inte ens en minnesförlust skulle
kunna ta bort den. Hur det gick till tänkte jag berätta en annan gång.
foto: Kristofer de Korostenski