3 - Smaken av gula plommon

När jag var fyra år hade vi precis anlänt till Sverige. Året var 1969. Min födelsestad České Budějovicelåg då i Tjeckoslovakien som var en av Öststaterna bakom järnridån där Sovjetunionen bestämde. 

Det var pappas bror som kom till Säffle först. På universitetet där han läste blev sistaårsstudenterna erbjudna sommarpraktik utomlands,  huvudsakligen i Västeuropa där man kunde passa på att öva sin franska tyska eller engelska. Men när det blev hans tur att välja fanns det bara platser kvar I Finland och i Sverige. Han tog den I Sverige , på pappersfabriken Billerud i Säffle.  Och när praktiken var över beslutade sig för att stanna. Hans lärare, professorn försökte övertala honom att komma tillbaka. Hans mamma, alltså min farmor, fick till och med åka till Sverige för att träffa honom och försöka få honom att komma tillbaka. Men inget hjälpte, istället gjorde hans två bröder likadant. Farmor och farfar var förtvivlade. Alla deras tre barn och dessutom det första barnbarnet var med ens borta ur deras liv och ingen visste när eller om de överhuvudtaget skulle få träffas igen.

Alla bröderna med respektive bodde  i  tur och ordning i en av Billeruds tvårummare för anställda. Under en kort period var det fyra vuxna som bodde där samtidigt. När alla var samlade var det fler. Det har fastnat hårdast i mitt minne. Jag tyckte det var jätteroligt med alla som kunde leka med mig och läsa för mig. Bäst var när yngsta farbrorn stod på alla fyra och lekte häst. Jag fick åka på hans rygg, svänga med låtsasridspöet och ropa ”hyjé!”.  Men det dröjde inte länge förrän bara mamma och pappa och jag kvar. De andra hade flyttat till andra jobb och utbildningar i större städer. Huslängan med faluröda tvåvåningshus med vita knutar låg alldeles intill fabriken med bara ett högt stängsel emellan. Det var taggtråd längst upp.
Strax intill stod en stor förrådsbod där folk hade ställt lådor med gamla saker, vackra glas och lampor. Där fick jag inte vara men jag smög in när jag trodde att ingen såg. Trätrappan lutade förfallet och knirrade högt när jag klev i den. Dammet svävade i solstrålarna och jag kikade ner i lådorna. Det var jättespännande. Där fanns också ett äppelträd, lagom högt för mig att klättra i och äta jättesura äppelkart. Det fick jag egentligen inte heller göra. I en träställning satte pappa upp en gunga åt mig. Sitsen var gjord av två vita plaströr, som var så lätta att det inte gjorde ont om man råkade få dem på sig. På andra sidan gatan låg en park med fantastiska kastanjeträd, silvergranar och vitsippor. Där tyckte jag också om att leka, men gungorna där var det konkurrens om.

När både mamma och pappa jobbade fick jag sova ensam i deras säng och titta på hur det lyste i fabriksfönstren på andra sidan stängslet. Om jag tände lyset i sovrummet skulle mamma och pappa se och komma hem. Så löd överenskommelsen. Men jag fick bara tända om det var jätteviktigt. Annars skulle de vara tvungna att springa från jobbet i onödan. Jag brukade spänt prova om jag nådde upp till ljusknappen, rädd att tända av misstag. Om jag gjorde det skulle mamma och pappa bli jättearga. Jag längtade till farmors och farfars hus
Jag ville springa uppför trappan och in rummet där det stod ett bord med slingrande och stora växter runt en riktig trädstam. Jag ville spela på pianot, och jag ville träffa marionettdockan ”Kasparek”  som bodde på vinden. Han kom ner ibland för att prata med mig. När jag låg febrig och sjuk på övervåningen i den stora sängen med prassliga vita lakan, förklarade han för mig med sin sagostämma, att jag måste ta medicinen och äta upp min soppa om jag ville bli frisk fort. När jag blundar så kan jag fortfarande framkalla minnet av hur levande han kändes där han satt i min hand och dinglade med sina svala keramikfötter.

En viss tröst var det nog att få komma till Folke och Elsa och deras gård. Folke arbetade också på pappersfabriken men egentligen var han bonde. På gården fanns en ladugård med fyra eller fem kossor. Varje kossa hade sitt namn skrivet på en tavla som hängde ovanför båset där kossan stod. Så fanns det ett hönshus där det luktade illa och fjädrarna yrde så luften blev tjock, men att följa med och samla ägg ville jag alltid göra. Och det fanns grisar och katter och bin. Och ett enormt hallonsnår ”För att hallon är så gott”, sa Folke och fortsatte med att berätta att hans bin var snälla bara man var försiktig med dom. Men skulle man ändå råka bli stungen så fick man bort gadden genom att stryka snett över sticket med en väldigt vass knivsegg. Och han visade hur. 

Så fanns där ett litet plommonträd. De gula frukterna växte lågt, jag kunde plocka dem själv. Ett enda av det tunga plommonen fyllde hela min hand. Solen lyste, gräset var jättegrönt och jag hade aldrig ätit gula plommon förut. ”Smaka!” sa någon vänligt. Jag tog ett försiktigt bett och slukade sedan resten, nästans så att jag svalde kärnan också av bara farten. Det var det godaste jag ätit. Saftigt och kladdigt, syrligt och sött på samma gång, det smälte i munnen, så överväldigande och ljuvligt!  Jag plockade frukt efter frukt och smaken fyllde inte bara munnen utan hela mig. Den upplevelsen är sedan dess en del av mig och går inte att ta bort. Såvida jag inte tappar minnet förstås. 

Likadant är det med min förvissning om att Gud finns. Fram till ungefär tjugo års ålder trodde jag inte på Gud alls. För hur kan man tro på något man inte kan se eller höra? Det kunde jag inte. Så hände något. Jag gick från att vara ateist, till att på ett ögonblick vara helt övertygad om Guds existens. När den upplevelsen sköljde över mig, var den lika stark och verklig som smaken av de gula plommonen i Elsas och Folkes trädgård. Och jag tror att inte ens en minnesförlust skulle kunna ta bort den. Hur det gick till tänkte jag berätta en annan gång.

                                                            foto: Kristofer de Korostenski

2 - Favorite things

"..Raindrops on roses and whiskers on kittens
Bright copper kettles and warm woolen mittens Brown paper packages tied up with strings These are a few of my favorite things" Så sjunger Julie Andrews i den fantastiska musikalfilmen "Sound of Music" från 1965. Hennes sång får barnen som samlats i hennes säng att glömma bort att de är rädda för åskan. De sjunger med och räknar upp sina favoritsaker och när de sjungit färdigt har åskan passerat utan att de har märkt det. Jag tror att de flesta som tycker om att sjunga känner igen sig i att man glömmer allting annat när man sjunger. Och när man slutat är man på bra humör även om man inte var det innan. Fram till att jag var 27 år trodde jag att jag inte kunde sjunga. Sedan vågade jag vara med i en kör på en folkhögskola och senare i en kyrkokör. Tack vare uppmuntran från snälla körledare och körmedlemmar vågar jag numera ta i så det hörs när jag sjunger med i sångerna på en gudstjänst.

Sångens uppräkning lockar mig till att göra en egen lista och jag märker att förvånansvärt mycket av det jag tycker om börjar på bokstaven  "f". I alla fall i det svenska språket. Det blir fler än bara fem favoriter som jag först tänkte på. Fjärilar, fåglar och fladdermöss. Färger, flyga, frihet, fakta, fascineras, fantasi, fundera...jag tycker verkligen om att fundera! Frälsning inte att förglömma, ordet som jag tycker bättre om i dess översättning - "räddning".

Det finns mer som jag tycker väldigt mycket om och det mesta har att göra med naturen. Att stå under en blommande lind och se uppåt. Linden är trädet som i juli doftar och surrar av humlor och bin som dricker nektar från de ljusgröna och i lövverket dolda blommorna. Istället för att synas doftar de ljuvligt. En lindallé kan sprida vällukt i en hel stadsdel och få promenerande människor att undra var doften kommer ifrån.
Jag älskar att höra och se tornseglare. Tornseglarna svischar med på snabba vingar högt uppe på sommarhimlen och skriar av glädje, låter det som. Jag tröttnar aldrig på att se och höra dem. Jag tröttnar heller aldrig på träd. Den stora tallen utanför församlingshemmet kallar jag "den dansande tallen". Jag klappar om den ibland och hoppas att den får stå kvar länge. Grenarna växer på ett sådant sätt, så att det underifrån ser ut som att tallen svänger med kjolarna mitt i en jublande dans. Väldigt väldigt sakta, som från en annan dimension. 

Men allt det där vore svårt att njuta av om inte de grundläggande favoriterna fanns. De som ofta känns självklara trots att de egentligen är helt fantastiska. Friskt vatten från vattenkranarna, frisk luft att andas. Ett kylskåp och en frys fyllda med mat. Värme. Fungerande avlopp och sophämtning. Vänliga, fredliga människor. En skön säng. Fast jag önskar varje dag att jag hade en annan toalett. En som inte slösar med dricksvatten vid varje spolning och blandar **** med det vatten som återigen ska drickas.
Kunskapen att göra rätt saker för jorden och för att alla människor på den, finns redan.
Men det är fel makter som styr. Pengarna. Eller ”Kärleken till pengar…” som det står om i Bibelns Nya Testamente. Egocentrerade vinstintressen och invecklade maktstrukturer… Kampen mellan det goda och onda pågår för fullt och det är verkligen inte enkelt att veta hur den egentligen går till eller vad man kan göra för att inte dras in på fel sida.
Att mitt i allt det som omger oss och påverkar oss, välja att se och uppskatta värdet i annat än det som går att mäta med pengar, det tror jag är ett av sätten att göra motstånd.

Foto: Pavla Korostenski Rundberg

1 - Det osynliga

Det osynliga fascinerar mig. Det vill säga, jag är fascinerad av att kunna se det som är osynligt för blotta ögat. Jag är så glad att jag lever i teleskopens, mikroskopens, satelliternas och alla andra fantastiska uppfinningars tid. Tanken på att leva ett helt liv utan att få veta vad de lysande ljuspunkterna som glittrar på himlen egentligen är gör mig förtvivlad. Men nu slipper jag stå och titta upp mot stjärnhimlen och undra vad stjärnorna är - jag vet.
Och jag vet vad DNA är och hur levande celler ser ut inuti. Där ryms en hel värld med fabriker, portar, nycklar, vägar… Långa "streckgubbar" med stora fötter går på lina (microtubuli) och bär på enorma lass. De är motorproteiner och de finns inte med i min tjocka Cellbiologibok från början av 90-talet för ingen hade sett dem då. Microtubuli fanns med men man visste inte att de fungerade som transportvägar. Den som vill kan se dem i animeringen "Inner Life of the Cell" från Harvard University 2006. Den finns på Youtube.

När jag var liten hade vi två uppslagsböcker som jag ofta bläddrade i. Jag önskade mig ett helt uppslagsverk men de var för dyra. Dessutom tog de så lång tid att göra så boken som avhandlade saker på ”A” hade hunnit bli föråldrad innan den med ”Ö” blivit utgiven. Idag behöver jag bara ta mig ut på internet och skriva in det jag söker och får svar inom några sekunder. Massor med kunskap. Det känns lyxigt.
Jag skulle inte vilja leva på den tiden då jorden ansågs vara alltets medelpunkt, då människor dog av en sticka i fingret för att det inte fanns antibiotika och sjukdomar förklarades med häxkonster och trolleri. Jag skulle inte vilja leva i en tid då svält och naturkatastrofer berodde på Gudarnas vrede och man offrade djur och människor för att blidka dem. Jag är jätteglad att jag lever i en tid när man kan säga att vi VET vad en massa saker beror på. Visserligen är jag förtjust i fantasi och historier - men inte som en ersättning för kunskap. 

• Inklistrat från Wikipedia:

The Inner Life of the Cell

2 languages

• Article
• Talk

• Read
• Edit
• View history

Tools

From Wikipedia, the free encyclopedia

A screenshot from the video, depicting a motor protein moving a vesicle by crawling along a microtubule.

The Inner Life of the Cell is an 8.5-minute 3D computer graphics animation  illustrating the molecular mechanisms that occur when a white blood cell in the blood vessels of the human body is activated by inflammation (Leukocyte extravasation). It shows how a white blood cell rolls along the inner surface of the capillary, flattens out, and squeezes through the cells of the capillary wall to the site of inflammation where it contributes to the immune reaction.^[1]

When teaching biology, professors will often generate 3D animations to demonstrate certain concepts to their students in a much more visual way than would otherwise be possible. In the case of The Inner Life of the Cell the creators aimed for a more cinematic, as opposed to academic, feel.

Production[edit]

David Bolinsky, former lead medical illustrator at Yale, lead animator John Liebler, and Mike Astrachan are some of the creators at XVIVO who made the movie. The audio track was composed, recorded, and produced by Matt Berky.^[2] They created the animation for Harvard's Department of Molecular and Cellular Biology.^[3]

Most of the processes animated were the result of Alain Viel's, Ph.D. work describing the processes to the team. Alain Viel is an associate director of undergraduate research at Harvard University.

The film took 14 months to create for 8.5 minutes of animation. It was first seen by a wide audience at the 2006 SIGGRAPH conference in Boston.

References[edit]

1. ^ "Lives of a Cell, the 3-D Version". Wired News. March 14, 2007. Retrieved 2007-05-17.
2. ^ "About Us". Massive Productions. Retrieved 4 May 2016.
3. ^ "Cellular Visions: The Inner Life of a Cell". Studio Daily. July 20, 2006. Retrieved 2007-05-17.

External links[edit]

• "The Inner Life of the Cell". Harvard University. Archived from the original on Dec 15, 2008., "Narrated version". Archived from the original on Dec 25, 2008.
• YouTube video narrated by Dr Chace Tydell of Cerritos College
• Extravasion Archived 2015-09-07 at the Wayback Machine Simplified cartoon version of the same process.
• David Bolinsky's Speech Presenting The Inner Life of the Cell

under uppbyggnad