Jag trodde jag skulle bli läkare.
Så blev det inte.
Istället blev jag förälskad i Jesus och hamnade sedan i fängelse.
Fängelse i 21 år i en lägenhet där det enda stora var vardagsrummet.
Bunden, av sjukdom, fattigdom och brist på den rätta hjälpen. Åren gick och livet gick förbi.
"Det finns igen annan som kan vara du, där du är just nu" sa en syster från ett kloster.
Ett annat syskon påminde mig om de små sakernas och små gärningarnas stora betydelse.
Så jag hjälpte grannarna att byta säkring och visade tvättstugan. Hjälpte Roine som var berusad och blodig igen, uppför trappan till hans lägenhet och ner i soffan.
"Kan du köpa kattgrädde!" ropade Dagmar när jag cyklade förbi på väg till affären.
Samma väg så många gånger, att det kändes som om jag nött meterdjupa spår i asfalten.
Ylva Eggehorns ord om Henok tröstade mig. Han som under sitt liv inte gjorde något märkvärdigt alls - han bara vandrade med Herren.
Ändå har jag varit med om mycket, tycker jag. Jag har gift mig och fått en bonusdotter och ny familj. Jag har fått hundar, fåglar, katter, goda skratt och utsikt mot en stor gran där en ekorre ofta satt och åt. När jag har orkat har jag gått tvärs över gatan till församlingshemmet och fått en stunds lättnad. Jag har känt mig trygg mitt i eländet och sett massor av fantastiska filmer i soffan. En timme i taget med lång paus mellan. Från samma soffa har jag rest i rymden och umgåtts med mina favoriter i Star Trek, i ALLA serierna!
Jag har varit arg och jag har varit förtvivlad. Jag har kämpat hårt men utan att begripa det.
Jag har kämpat med min min stackars hjärna som inte tålde minsta ljud och blev svimfärdig av allt. Jag har kämpat med min ME-drabbade kropp som plågade mig tills jag inte orkade mer.
Jag har suttit på pallen i köket många gånger och gråtit när jag träffat läkare som sagt att min sjukdom inte finns.
Jag har kämpat med smärta i höftlederna. Jag kunde inte gå utan kryckor eller sova utan starka smärtstillande. Och sedan har jag kämpat med skräcken för sjukhusvård och med operationerna som tog så mycket kraft att jag tyckte mig vara på gränsen till döden i veckor efteråt.
Bröstcancern och strålningen var en annan kamp men där tyckte jag att jag hade tur, tur, tur, hela vägen. Det sa jag till en läkare nyligen. "Jag tror inte på tur" sa läkaren. "Vad tror du på då?" undrade jag. "Turen heter Gud. Det finns en anledning till att vi är kvar." blev svaret.
Senaste året har jag har upplevt stora under, men jag har också skiljt mig.
Jag har varit högt förundrad och full av tillit.
Jag har varit rädd.
Och jag har varit grå och meningslös som om en dementor nyss flugit förbi (från böckerna om Harry Potter).
Då, i gråheten och meningslösheten, består kampen av att bara fortsätta finnas till.
Fortsätta andas. Fortsätta tänka på Guds rike.
Nu står jag på klippan och väntar. Mitt hjärta är fullt av färg och mina vingfjädrar håller på att växa ut.
Jag står på klippan och väntar på kraft och på dom rätta vindarna.
På att få veta vart jag ska härnäst.
